Jag har varit en otroligt dålig bloggerska på senaste tiden. Har nästan totalt glömt bort denna blogg. Men inga fler ursäkter nu. Jag lovar. Blogg är kul. Och fint. Eller det kan vara fint. Om man visar sig själv lite. Vem man är. Och om man är anonym så funkar det ju bra.

Jag skäms lite för att jag bloggar. Eller jag kan inte riktigt stå för det. Kanske beror det på den trenden som kom för några år sedan då "alla" bloggade. Alla har blogg. Det känns nästan töntigt. Men egentligen är det ju inte det. Det beros ju helt och håller på vilken typ av blogg man driver.

rött och rosa. Passar inte ihop. Säger man. Sägs det. Säger dem?

känner mig tjock. vill inte sova fast klockan är halv två. tycker att min kropp är pinsam. skäms för den. idag måste man vara riktigt smal för att bli framgångsrik. alternativt ha riktiga jävla killing curves. typ beyonce. men jag är inte hon. jag är vit och inte alls smal. känner enorm press. förbannar mina ben. de är stora. så stora. fan. hatar nätter som dessa. godnatt.

Idag kommer min underbara vän. Om fyra timmar. Innan dess måste jag ha städat mitt rum = plocka undan allt, vädra, damsuga, tvätta golvet. Men också gjort färdigt planeringen för vad vi ska hitta på de dagar hon är hos mig. Ikväll skulle vi egentligen träffar en av de kompisarna som jag var med igår. Men jag kommer nog säga till den kompisen att jag inte känner för att träffa henne. Att vi får ta det en annan dag. För hon har förändrats på senaste tiden. Blivit annorlunda. Hon skrattar inte lika mycket längre. Med mig. Säger att vi inte förstår varandra. Men det är konstigt. För, för inte så lång tid senast så klickade alla delar av våra personligheter med varandra. Som handen i handsken. Nu är det inte så längre. Och det är hennes fel. Det är hon som har slutat le. Och det sårar mig. Så nu ska jag ta en paus. Från henne. I några dagar. Ett tag. Så länge det behövs.

Var precis med två kompisar. Vi skrev lappar. Om vad vi tyckte för bra saker om varandra. De skrev bra saker om mig. Men jag fick en känsla av att de inte tycker om mig så mycket som jag trodde. Känslan av utanförskap som jag så väl känner igen från yngre dar tränger sig på. Jag vet ej om det är inbillning eller om jag har anledning att känna som jag gör. Men det är jobbigt. Jobbigt att känna sig som man just krympt. I andras ögon kanske... men snarare i sina egna. Att känna mig mindre värd än andra är något jag är bekant med. En känsla jag dock inte kännt på länge. Ikväll smög den sig på.

Såhär vill jag bli upfattad:

. stencool tjej som skiter i alla andra och går sin egen väg no mather what

. rolig

. säker på sig själv

. god människa

. djup, intressant

Såhär vet jag att vissa uppfattar mig:

. blyg (från den tiden då jag var det, är inte det längre... det var två år sen jag var blyg)

. bitchig (fattar ej varför, har aldrig haft avsikt att vara det)

. konstig (kanske? eller bara inbillning)

. korkad ( återigen, 2 år sedan jag gjorde mig själv korkad när jag skämtade... ingen fattade skämtet och drog istället slutsatsen att jag var rent dum i huvet... lågt IQ)

Såhär uppfattar förhoppningsvis några mig:

. rolig

. säker på mig själv

. öppen/social/socialt kompetent

. intressant

. kreativ

Mitt utséende är inte en att tala om. Tror folk tycker att jag är ganska ful. Jag ser väll helt okej ut i mina ögon. Men jag är för stor. Alldeles för stor. Fan att jag ska vara det. Annars hade mitt utséende vatt ganska charmigt... tror jag.

Alla kompisar får pojkvänner. Snart står jag ensam kvar. Men jag klandrar inte killarna som ej ser åt mitt håll. Jag skulle heller inte vilja slå armarna runt mig.

Jag hatar att jag ska vara så tonnårsosäket. På ytan är jag inte alls det... men. Ja. Ytan är bara ytan. Jag vill vara vuxen. Vuxen, smal, självsäker, sexig, wanted. Det är många år kvar. Men kan jag åtminstone få vara 19 så jag kan flytta hemifrån? Blott sexton år är jag. Så ung. Hatar det.

Förlåt att jag inte har uppat på många dagar men jag har varit bortrest.  

Jag tror jag måste inse att mitt liv inte är en film. Det man alltid drömde om som barn, att man kunde få vara Eva i eva&adam eller lilla sjöjungfrun eller uma thurman i pulp fiction. Så är det inte. Så blir det inte. Om jag är på en fest på ett berg över en stad som lyser i augustimörktret, går fram till räcket och ställer mig i min ensamhet och tittar ut över havet av ljus. Då kommer det inte fram en ung, stilig man med samma känsla av mallplacering som jag och tar kontakt. För det, det händer bara i en film. Om mit liv skulle vara en film skulle jag nu spela en biroll. Rollen som huvudrollens kompis som sitter och lyssnar på alla underbara, spännande, romantiska som oromantiska upplevelser hon är med om. Jag är åskådaren. Jag är dem som tittar på. Mit liv kan vara en tre timmars lång dokumentär om mossa i olika miljöer. Vill du se den? Nej. Gå och hyr Pulp Fiction istället och dröm dig in i en värld som inte tillhör dig.

Ni ville veta lite om mig. Såhär är mitt liv. Inte en film.

Vad vill ni att JAG ska skriva om? Vore kul om jag fick åtminstone ETT förslag. ETT. Det är det jag begär. Åtminstone ett.

Jag kommer nu, framföver, fokusera på att lägga upp vackra bilder. Jag skriver ju för mig själv och det som gör mig inspirerad. Och nu känner jag att vackra bilder är något jag vill leta upp och sedan föra vidare. Till er. Men vill ni att jag ska skriva om något spec? Föreslå nått helt random, haha. Nått roligt!

Det vore nått, det. Kan det inte bara funka nu? Det vore så skönt om det bara funkade nu.

Det svåraste som finns är att rita den mänskliga kroppen. I all dess prakt.