FUCK: fuck för den avundsjuka som

trivs i min kropp just nu.

Molnig är skyn.

Skyn är molnig.

Är skyn molnig?

Skyn molnig är.

"Människor förundras över bergens mäktighet,

över kraften i havens vågor,

över flodernas långa lopp,

över oceanernas vidder,

över stjärnornas rörelse på himlavalvet;

men de passerar sig själva utan att förundras."

Citat: Augustinus

Allt strävar efter ballans.

Vi strävar omedvetet efter det.

Om du är trött, vill du sova (för det är jobbigt att vara trött).

Om du är pigg, vill du göra av med energin (för det är jobbigt att vara för pigg).

Om du är hungrig, vill du äta.

Om du är mätt, känns det jobbigt.

Om du är törstig vill du dricka.

Om du är kåt, vill du ligga (omedvetet för att bli av med denna känsla).

Om du är ledsen, vill du gråta.

Så här fortsätter det.

Finna ballansen i livet, det är nog meningen med allt.

Nu är det så här, mina vänner.

För att uttrycka exakt vad jag känner.

För att tala klarspråk, såklart.

Så att sanningen visar sig så uppenbart.

Ert beteende är så äckligt, ska ni veta.

Att man efter äckligare människor verkligen får leta.

Det kliar på kroppen, när jag hör era namn.

Första priset i falskhet har ni väl rott i hamn.

Ni tror ni kommer undan, så blåögda ni är!

För sanningen i hand, ni alltid med er bär.

För så sant som det är sagt, och sagt det nu är.

Att falskheten i hand, ni alltid med er bär.

För nu är det så här, mina vänner.

För att uttrycka exakt vad jag känner.

För att tala klarspråk, såklart.

Så att sanningen visar sig så uppenbart.

Jag tycker inte om er.

Vi är inte vänner längre.

Och detta är sanningen.

Tröttheten och hungern klamrar sig krampaktigt fast vid mig.

Tycker mig ner.

Får mig att se dimma.

Får mig att sluta känna.

Hur kan det ha blivit så, att jag bara låter dagarna löpa förbi?

Ingenting påverkar mig i någon större mening.

Jag förblir likgiltig.

Livet var så härligt, så bra.

"Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu", tänkte jag för ett tag sen.

Vart tog den känslan vägen?

Det enda jag känner nu är brist på ork till att bry mig.

Om något överhuvutaget.

Jag vill inte tänka.

Jag orkar inte försöka känna.

Orkar inte kämpa med att tänka positivt.

Fast jag vill tillbaka, det var ju så bra.

Det skulle ju bli så bra.

Jag skulle ju utvecklas så mycket.

Skulle bli något stort.

Vart tog den glöden vägen?

Jag förblir likgiltig.