Idag kommer vi springa. Mycket. I skolan. Laddar nu.

Idag känner jag krampartad längtan efter närhet. Från någon fin människa. Vem som helst. Vill träffa en fin människa. Som kan hålla mig nära. Vill lukta någons nacke, och känna mig trygg.

Försökte göra konst med mina axlar. Nja... dock tveksam till resultatet.

Ikväll vill känna. Fan. Men det lilla äventyret kanske inte blir av. Blir så arg. Min kompis är så klumpig. Nu har hon gjort så att vi kanske får hinder. 

 Det känns som om jag har legat i dvala, gått omkring som i ett suddigt vakuum de senaste tre veckorna. Inte levt. Och plötsligt nu vaknat upp. Ja känner inte igen mitt liv. Det var inte såhär det brukade kännas innan. Så jag är nog inte ute ur deperissionen ännu. Jag känner mig bara förvirrad. Typ "är det inte mer?". Så känner jag. Känner mig bedövad. Har inga direkta åsikter om något. Kan inte känna några sarta, positiva som negativa, känslor för något.

Vem är jag?

Med slutna ögon målar jag längan med mina läppar. 

Torr smak av rött vin. Omfamnar mina sinnen. I en djup inandning ser jag för mina stängda ögon dig. Och dem. Och staden och landet. Och frihet. Lycka.

När jag vaknar igen ser jag.

Ikväll ska jag och en vän ut. Ut i natten. Till ett förbjudet ställe. Men intressanta människor. I en farligare del av en större stad. Jag vet ej va som väntar. Men jag vet att jag vill leva ut. Jag vill känna spänningens sötma. Jag vill smaka på någon annans läppar. Ikväll ska bli en fin kväll. Något jag aldrig förr varit med om. Upptäcksfärd genom livet.

Har tråkigt.

Bilder från The Dreamers

Berg och dalbana inom mig. Nu mår jag bra igen. Nu känner jag mig normal.Så ska passa på att skriva om något kul. Eller intressant.Jag skulle vilja vara bisexuell. För jag tycker att det är det mest ultimata. Då kan man ju välja fritt. Plus att det känns lite förbjudet. På nått sätt. Jag har typ aldrig blivit attraherad av en tjej någon gång. Eller nu på senare tid, när jag har börjat tänka på det, så har jag väll känt att "henne skulle jag lätt kunna strula med" och sådant. Men inget seriöst. Liksom aldrig att jag bara skulle kunna trycka upp en tjej mot väggen och bara ta henne här och nu. Haha. Som jag har känt med killar. Jag förstår inte folk som är homofober. Tycker att det är instänt. Gillar inte folk som är rädda så att det skapar hat.

Jag ber, med hela min själ och allt jag vet och har, att få må bra igen. Känna mig som vanligt. Normal. Att få tillbaks mit normala liv igen. Jag klarar inte av ångesten längre. Vill bara må bra igen.

Jag kan vakna med den värsta ångesten jag någonssin kännt och bara känna smarta inför att fortsätta leva. Sedan mitten av dagen mår jag bra, och sen på kvällen mår jag lite sämre. Allt är som en dimma när det är såhär. Jag vill bara bli fri igen. Kunna känna mig bra. Må bra. Känna mig normal.

Snälla ångest, lämna mig nu. Föralltid. Jag har fått en bild av hur det känns att inte vilja leva längre. Och det kommer jag alltid komma ihåg. Du har gjort ditt jobb. Du har gett mig en erfarenhet. Men lämna mig nu. Jag ber dig.