http://minkreativa.blogg.se/

När man är med om jobbiga saker tidigt i livet, tvingas man att växa upp. Man är modellera som livet formar hur det vill. Och detta kan skapa problem.

Min psykiska ålder har länge varit ett problem för mig. För för varje år som går, blir jag minst två år äldre. Eller det är så jag känner mig i alla fall. Mina jämnåriga är 17 och kanske beter de sig så som sjuttonåringar ska bete mig, men i mina ögon är de otorligt omogna. Det känns som om jag var som dem för ett år sedan. Jag hade min tid med febrilt festande och för mycket sprit, men efter ett tag lärde jag mig och tröttnade faktiskt ganska snabbt. Men här fortsätter de helg efter helg, upprepar samma mistag om och om igen. Alltid med samma motto:

1. Dricka så starkt som möjligt

2. Dricka så fort som möjligt

3. Bli så full som möjligt

Om och om igen och jag känner för att klappa till dem så fort jag hör den klassiska meningen "FEST I HELGEN?". För fest i denna stad, med dessa ungdomar i denna ålder, är fan inte fest. Fest ska vara festligt, kul, härligt, fartfyllt, trevligt, mysigt, underhållande. Fest ska inte vara 20 pers som sitter kring ett bord, shotar vodka och deckar klockan halv 11. Fan heller, då skiter jag i det totalt.

Och jag känner hur klyftan mellan oss ökar, och jag förbannar mig själv och min förtidiga mognad för att den får mig att känna allt mer distans till dem. Men hur mycket jag än skulle vilja leva ett tonnårsliv som dem, med bekymmer så små och obetydliga så att de verkar ta plus-minus effekt och absorbera hela världen, så går det inte. För jag har varit med om helt andra saker än dom. Jag har förståelse för känslor de inte ens i sin fantasi skulle kunna erfara.

Så det är med en bitterljuv, kluven hatkärlek som jag tittar bort när de pratar om helgens spyor och drömmer om en värld som om några år kommer bli min. En värld med människor man kan prata med på fester, en värld där man dricker vin istället för vodka och diskuterar livet istället för sprit. En värld som jag egentligen borde tillhöra nu, men som min fysiska ålder inte tillåter.

Vore fint. 

Jag tog skit, svalde.

Det var som jag bad om mer.

Fyfan för er.

Ville behålla lugnet, friden.

Så jag gav förlåtande utan gräns.

Men ni bad om mer.

Fyfan för er.

Ni använder ordet 'vän', men dess betydelse förkastar ni. I hemlighet föraktar ni.

Ni smetar det i mitt ansikte, som en brun sörja av jord och sand.

Ni säger att det är jag fel. Att jag ej är välkommen in vänskapens land.

Och ni använder ordet 'vän', men dess betydelse förkastar ni. I hemlighet föraktar ni.

Jag tog emot allt överföld av tonnårig bitterhet, självgodhet.

Ni ville inte ha den. Så ni gav den.

Jag tänkte att ' det är bara att svälja, de menar inte så'.

Det spelade ingen roll hur långt ni kunde gå.

Men nu ställs jag mot väggen för ett brått jag inte begått.

Jag ska sona, tycker ni.

Men kolla på er själva, svaga jävla svin!

Jag tog skit, svalde.

Det var som jag bad om mer.

Fyfan för er.

Ville behålla lugnet, friden.

Så jag gav förlåtande utan gräns.

Men ni bad om mer.

Fyfan för er.

Du tror att du är trygg.

Att jag ömt kommer smeka dig på ryggen tills det känns bättre.

Inte anar du att jag istället tar kniven och hugger till.

Inte anade jag att du istället tog kniven och högg till. 

Vaknar med frost i halsen.

Den skrapar och river mig blodig.

Hostan är värst.

Julen utanför sätter sina spår.

På ljuset.

På kylan.

På snön som aldrig tycks nöjas med "lagom".

Snön är en rebell.

Snön går emot jantelagen.

Den säger "här är jag, och ni lär se mer av mig i fortsättningen och ni kommer GILLA det".

Men inte alla gillar snön.

Vissa provoceras av dens ihållande självförtroende.

På att den inte vill tämjas och ge vika.

Men jag säger go, snön, go.

You can make it ´till the butterflies finds its ways to make through.