Hela dagen har jag gått omkring i skolan och känt mig så jävla ful, äcklig och misslyckad.

1. Hade bara 1 lins i ögat vilket gjorde att jag såg dåligt och fick huvudvärk

2. Mitt hår blev elektriskt och låg klistrat kring mitt huvud

3. Mitt blodsocker har gått berg- och dalbana i och med alla snabba kolhydrater jag har tryckt i mig på ojämna tider.

4. Jag har tryckt i mig snabba kolhydrater(!!!!!!!!!)

5. Mitt smink har varit äckligt utsmetat

Jag kan inte heller träna för, guess what, jag har träningsvärk sedan igår. Detta är fan den värsta dagen på länge. Riktig ångest har jag också. Är sjukt rädd för att gå upp i vikt nu. Det här är tredje dagen denna vecka då jag äter mer än vad jag borde.... blöööö.

De senaste två dagarna, plus idag, har gått åt till oroande tankar om huruvidare mig mage skulle vara uppsvälld på badet tidigare idag, eller inte. Helt i onödan. För min mage var plattare än vanligt. Men jag hade verkligen riktig ångest innan idag, gick in flera gånger på toaletten och studerade min mage för att hålla koll på att den inte skulle ha svällt upp. Fick mens i morse också, tänkte att jag var dödsdömd. Men jag utmanade mig själv igår, att om jag genomförde badet så skulle jag få belöning. Och jag genomförde det och fick min belöning. Nu ska jag träna intensiv gympa i en timme.

Tränar verkligen varje dag nu. Kanske det som har gjort under för min mage?

Detta är en exakt avbildning av sådana killar jag finner intressanta. Finns väldigt få av detta slag i min lilla stad. En går som sagt i min tillvalskurs, filosofi. Vi läser filosofi tillsammans. Har dock bara haft två lektioner så jag har ej fått ett tillfälle att ta kontakt. Är bra på att ta kontakt. Men ett tillfälle måste ges. Jag hoppas, men tror inte att det kommer. För jag är en ganska negativ och bitter person när det kommer till min egen lycka.

Det är inget fel på min kropp. Ska jag svälta mig två dagar varje vecka bara för att nöja andra? Kanske dags att jag mognar på allvar och inser mitt eget värde. Träna och ät och lev ditt liv, Marine. Du duger.

Ojojoj, mättmättmätt. Det vart kebab och sedan lite goids. Åt dock inte hela kebaben, så jäkla mycket pommes. Mådde illa.  Känns ganska bra ändå. Jag har ju tränat en timme om dagen hela veckan.

Skippar dansen imorgon.

Vill sova.

Ska rida och kanske springa istället.

God natt.

Asså jag pallar inte med mig själv.

Där satt jag alltså, på veckans lektion (detta är en tillvalskurs, så vi har denna lektion och denna klass bara en gång i veckan) och fann mig själv inspektera denna unga man med blicken. "Men lägg av, Marine, fan vad töntig du är". Försökte koncentrera mig på det läraren sa, för att efter cirka tio sekunde låta blicken glida tillbaks igen. Och läraren bara pratade, och eleverna bara lyssnade och där satt jag i mitten av ett kaos och kände mig dum. En dum 16 åring. En jäkla barnrumpa, det är vad jag är. Jag föreställer mig själv som så himla vuxen och förnufitg, men när det väl kommer till kritan är jag lika hjälplöst liten och dum som alla de andra.

Jag blir hur som helst trött. Jag mår inte bra av detta. Mår inte bra av detta kaos som råder i mig just nu. Vill ha ordning och reda, koll på den jag är och innre lugn. Så som det var innan. Och jag har ingen anledning att känna såhär. Ingenting har hänt. Inget har förändrats. Allt är som det alltid har varit. Det som gör detta töntigt, för att tala klarspråk, är att jag inte ens vet dennes namn.

En bild på mig som jag hittade i bloggarkivet... från i sommras tror jag. Eller på mig och på mig, är ju anonym. Men mina läppar i två färger. Lite flumm, dådär.

... för jag är så jävla fånig. Vad håller jag på med?

Jag känner mig så fånig.

I min skola går det så många snygga unga män.

Så många söta pojkar.

Så det är inget speciellt med det.

Man byter blickar lite varje dag.

Det är fint.

Det stannar där.

För en sekund står man  helt i varandras fokus.

Två främlingar.

Sen är det inget mer med det.

Så har det alltid varit.

Men helt plötsligt förra veckan, i min nya klass, fanns en väldigt fin kille som jag har sett så länge. Jag har fastnade för länge sen för hans karaktäristiska utséende. Men det har aldrig varit mer med det. Han har bara, och alltid, varit en i mängden. En av alla fina killar.

Och till skillnad från så många andra, har jag aldrig fått en blick från honom.

Så utan att lägga någon värdering i det har jag för länge sedan konstaterat att jag ändå kanske inte var hans typ.

Inget mer med det.

Men så förra veckan.

Helt plötsligt möttes våra blickar, flera gånger.

En intensiv sekund.

Kände blicken bränna genom klassrummet.

Men dock, inget mer med det.

Det borde inte vara mer med det, ju?

Så många gånger har jag bytt blickar utan att bry mig.

Men nu kommer jag på mig själv att spana efter honom i hans korridor, i matsalen, i biblioteket.

Och jag förbannar mig själv.

Kan jag inte bara släppa det?

Har inte ens pratat med killen. Bara en lektion tillsammans har vi haft.

Jag känner mig så fånig, så töntig, så barnslig.

Kan inte denna delen av mig också växa upp?

Såhär är det inte för er andra va?

Ni har väll aldrig, i de sena tonnåren, bara sett någon och sedan inte kunnat sluta att tänka på personen?

Så är det ju bara för 13 åringar.

Jag har förvandlats till en barnslig 13 åring.

Människan är gjord för rörelse.

Ju mer rörelse, desto bättre.

Jag känner ångest för det jag äter.

Har börjat äta så mycket (enligt mig).

Jag gör ínte av med tillräckligt, tränar inte tillräckligt.

Skulle ha tränat två timmar igår, men det blev inte så.

Drabbades av akut trötthet, och dansen var inte ens jobbig.

Höll på att somna under passet.

Och idag skulle jag egentligen kört två pass men det hinner jag inte. Vet inte om jag hinner alls. Detta mår jag dåligt av.

Jag åt en ganska stor frukost, sedan en macka och sedan lunch. Och jag är hungrig?

Fan.

Måste livet vara så komplicerat?

Jag är helt svullen också.

Hur blir man av med svullnaden? Känner mig gigantisk med mig magen.

Ingen kille kommer vilja ha mig med denna kroppen.

(Blöö, dåliga självkänsla - jag förbannar dig).

Såhär känner jag uppriktigt:

- Det är större chans att jag dör nästa vecka än att jag någonssin i mitt liv hittar någon som vill ha mig.

Mitt ansikte är sött, min personlighet intressant, min kropp - blöö.

Men det är inte ens min kropp det gäller.

Jag har någon slags otur som följer efter mig.

Jag är dömd till ensamhet.

Jävla tonnårs-hormons-berg-och-danlbans-tankar-och-känslooooor.

Så jäkla söt bild. Tänk att vara så fin.