Inte långt kvar...

vill soooooooooooooooova. men har sovmorgon imorgon. så måste ta tillfället i akt. typ lyssna på underbar musik, lägga upp en bild här och... prata med en vän eller två.

Längtan efter samhörighet. Något annat. Jag vill bara bli vild och leva farligt för en stund. Shit. Skulle göra mycket för att få känna en positiv känsloexplosion.

idag sprang och gick jag sammanlagt 1 timme och 20 min. Ikväll var jag på gymmet. Tränade magen hårt. Ryggen. 20 min kondition på corsstrainer.

fint.

Jag vill få smalare armar. Synligare nyckelben. Jag kommer kanske aldrig få riktigt skinny legs, då de är väldigt kvinligt formade (har breda höfter). Men jag kan lätt fixa otroligt fast och smal överkropp. Kompensera. Väga upp. Ja. Det var väll allt jag ville få ur mig nu. Ska äta. Wook. Gillar att laga mat.

Dagar, månader, timmar, år. Allt flyger förbi i en hissnande fart. Men tiden går inte snabbare nu än den gjorde när man var liten. Det som gör att vi stressar igenom livet precis som om vi var rädda att inte hinna leva, beror på att livet är just uppdelat. Att tiden är en siffra. Att den mäts. Och säg vad som inte ger prestationsångest om inte det? För om tiden inte fanns. Rent fysiskt, i form av klockor och armbandsur. Om det inte fanns år som var uppdelade i månader, veckor och dagar. Då skulle ju livet faktiskt bara vara en enda lång sträcka. Och då skulle vi tycka att vi hade massor av tid. Livet skulle vara en stor klump som vi bara kunde fylla med erfarenheter och kunskap. Vi skulle inte stressa för att leva längre. Vi skulle bara låtas leva.

Allt känns så ytligt. Men det kanske är meningen. Att det ska vara ytligt. Livet. För då tvingas man hitta djupet i sig själv. Men många gör inte det. För många finns inget annat än det de ser.

Idag kommer vi springa. Mycket. I skolan. Laddar nu.

Idag känner jag krampartad längtan efter närhet. Från någon fin människa. Vem som helst. Vill träffa en fin människa. Som kan hålla mig nära. Vill lukta någons nacke, och känna mig trygg.

Försökte göra konst med mina axlar. Nja... dock tveksam till resultatet.

Ikväll vill känna. Fan. Men det lilla äventyret kanske inte blir av. Blir så arg. Min kompis är så klumpig. Nu har hon gjort så att vi kanske får hinder. 

 Det känns som om jag har legat i dvala, gått omkring som i ett suddigt vakuum de senaste tre veckorna. Inte levt. Och plötsligt nu vaknat upp. Ja känner inte igen mitt liv. Det var inte såhär det brukade kännas innan. Så jag är nog inte ute ur deperissionen ännu. Jag känner mig bara förvirrad. Typ "är det inte mer?". Så känner jag. Känner mig bedövad. Har inga direkta åsikter om något. Kan inte känna några sarta, positiva som negativa, känslor för något.

Vem är jag?

Med slutna ögon målar jag längan med mina läppar. 

Torr smak av rött vin. Omfamnar mina sinnen. I en djup inandning ser jag för mina stängda ögon dig. Och dem. Och staden och landet. Och frihet. Lycka.

När jag vaknar igen ser jag.

Ikväll ska jag och en vän ut. Ut i natten. Till ett förbjudet ställe. Men intressanta människor. I en farligare del av en större stad. Jag vet ej va som väntar. Men jag vet att jag vill leva ut. Jag vill känna spänningens sötma. Jag vill smaka på någon annans läppar. Ikväll ska bli en fin kväll. Något jag aldrig förr varit med om. Upptäcksfärd genom livet.