vill soooooooooooooooova. men har sovmorgon imorgon. så måste ta tillfället i akt. typ lyssna på underbar musik, lägga upp en bild här och... prata med en vän eller två.

Längtan efter samhörighet. Något annat. Jag vill bara bli vild och leva farligt för en stund. Shit. Skulle göra mycket för att få känna en positiv känsloexplosion.

idag sprang och gick jag sammanlagt 1 timme och 20 min. Ikväll var jag på gymmet. Tränade magen hårt. Ryggen. 20 min kondition på corsstrainer.

fint.

Jag vill få smalare armar. Synligare nyckelben. Jag kommer kanske aldrig få riktigt skinny legs, då de är väldigt kvinligt formade (har breda höfter). Men jag kan lätt fixa otroligt fast och smal överkropp. Kompensera. Väga upp. Ja. Det var väll allt jag ville få ur mig nu. Ska äta. Wook. Gillar att laga mat.

Dagar, månader, timmar, år. Allt flyger förbi i en hissnande fart. Men tiden går inte snabbare nu än den gjorde när man var liten. Det som gör att vi stressar igenom livet precis som om vi var rädda att inte hinna leva, beror på att livet är just uppdelat. Att tiden är en siffra. Att den mäts. Och säg vad som inte ger prestationsångest om inte det? För om tiden inte fanns. Rent fysiskt, i form av klockor och armbandsur. Om det inte fanns år som var uppdelade i månader, veckor och dagar. Då skulle ju livet faktiskt bara vara en enda lång sträcka. Och då skulle vi tycka att vi hade massor av tid. Livet skulle vara en stor klump som vi bara kunde fylla med erfarenheter och kunskap. Vi skulle inte stressa för att leva längre. Vi skulle bara låtas leva.

Allt känns så ytligt. Men det kanske är meningen. Att det ska vara ytligt. Livet. För då tvingas man hitta djupet i sig själv. Men många gör inte det. För många finns inget annat än det de ser.

Idag kommer vi springa. Mycket. I skolan. Laddar nu.